Det sitter i händerna
Jag minns när jag sydde mitt första hundhalsband. Till min vackra salukihane, av en gammal skinnjacka. Hade inte råd med fina halsband. Det gick av första gången han använde det. Det blir fortfarande fel, ja något litet, typ varje gång. Men efter att ha tränat och tränat, varit slöjdlärare, gått kurser i läderhantverk på (Folkhögskolan i Nyköping), sitter det i händerna. Och det är ju det som är slöjd - gör om gör rätt. Lös det som verkar omöjligt. Det bästa är när vi lär av varandra.
Jag kan heller inte låta bli att se detaljer och göra saker noggrant. Jag har sådan oerhörd respekt för fina, dyra material och vill inte sjabbla bort dem. Så nu har jag slutat att försöka verka lite nonchalant slarvig och är istället stolt över varje noggrant handsytt stygn och den omsorg jag har lagt ner på ett alster.
Jag har lärt mig att livet suger regelbundet. Många hundar och katter och människor som hade dött, stora förändringar i livet och inte minst en trasslig uppväxt gjorde att jag sökte mig till sorgbearbetningen. Den har hjälpt mig oerhört mycket och jag är numera trygg i att ta mig igenom det som händer i livet. Jag är certifierad handledare hos Svenska Institutet för Sorgbearbetning.

Förutom att slöjda och bearbeta saker är jag en vetgirig och tacksam mamma, farmor och sambo. Bor på landet, bygger campervan, gör det jag vill och värderar mina nära relationer högt. Lär av mina misstag på precis alla områden. Det där med prestige är inte min grej.